En märklig historia med lyckligt slut
"Jag är gravid!!!
Den här historian är märklig från början till slut, men jag ska försöka att återge den ändå...
I september hade jag och maken oskyddat samlag och jag tog ett dagen-efter-piller (Norlevo) eftersom vi inte planerat en ny graviditet för stunden (ingen bra lösning med dagen-efter-piller, men ibland har man bråttom *ha ha*). Jag tänkte inte mer på det, förens jag började må "konstigt" i början av Oktober. Jag tog ett graviditetstest, och det blev positivt. Känslorna var extremt blandade vid den här perioden. Visst skulle ju ett till barn ändå komma till någon gång (vi har bestämt oss för att skaffa ett till senare, så vi har två barn) men NU liksom? Min relation till Alec hade precis "landat" efter en jobbig första tid med depression och allmän osäkerhet, skulle man helt plötsligt "börja om"? Sen fick jag massa skuldkänslor gentemot Alec eftersom han då skulle få mindre uppmärksamhet när en ny bebis gjorde entré.
Jag han bara tänka "abort", för sen började jag att blöda, mycket. Jag åkte in till Huddinge sjukhus och de tog blodprover samt ett vaginalt ultraljud. Blodproverna visade ett väldigt lågt graviditetshormon, vilket antyder på en ofullständig graviditet (som blir eller redan är ett missfall). Ultraljudet visade heller inget foster, så läkaren konstaterade missfall som diagnos.
En vecka senare känner jag på mig att något inte stämmer och åker tillbaka till Huddinge sjukhus. Där möts jag av en arrogant läkare som spydigt undrar varför jag ens är där eftersom jag omöjligt kan vara gravid. Sen tar hon prover samt ultraljud och upptäcker att jag trots allt ÄR gravid (oj vad hon skämdes). Efter en ångestfylld period bestämmer jag mig för att göra abort, och beställer en tid på Danderyds sjukhus eftersom jag inte vill till Huddinge längre.
På Danderyd kan de inte finna något foster. Blodprover visar dock att hCG-halten (graviditetshormon) sakta höjs. Väl hemma ringer läkaren och ber mig komma till special-ultra-gyn eftersom de misstänker utomhavandeskap (= jag måste opereras omgående om så är fallet). läkarna på Special-ulra-gyn kliar sig i huvudet och vet inte vad de ska säga. De ser något som liknar en hinn-säck på "rätt ställe" (i livmodern, inget utomhavandeskap alltså), men de är inte säkra. Var enda läkare jag pratar med (är väl uppe i ett tjugotal nu) säger att de aldrig varit med om något liknande. Det bestäms att jag ska komma tillbaka en och en halv vecka senare.
Sagt och gjort. I dag var jag där och de kunde se ett litet sju veckors foster med pickande hjärta. Förklaringen till det hela är att jag fick ett missfall men blev gravid på nytt ca två och en halv vecka efter. Vi trodde ju fortfarande att jag var gravid, alternativt att jag höll på att få ett missfall, så vi hade oskyddade samlag. Detta "fenomen" är ytterst ovanligt och läkarna jag träffade hade aldrig varit med om liknande.
Jag ska inte sticka under stol med att den här perioden har varit mycket påfrestande. Jag/vi ville ju inte ha ett till barn så tätt, av många olika skäl. Tanken var "abort" ända fram tills i dag (jag har velat fram och tillbaka. Gråtigt och mått psykiskt dåligt). Sen, i dag, slog det bara till. Jag fick av puckade skäl (orkar inte dra det nu) sitta och vänta på läkaren i tre timmar. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var ödets nyck? Jag hann fundera, helt i fred (maken var hemma med Alec). Sen såg jag en helt nyförlöst flicka i väntrummet och jag tänkte "hur kan det där vara så fel?" På ultraljudet fick jag som sagt se det pickande hjärtat, och DÅ visste jag bara. Det här ska gå på något sätt!"
