LA HERMOSA VIDA ~ DET VACKRA LIVET (en blogg om livet i sig och om det här med missfall)

Ja, jag har som sagt fått diagnosen ofostrig graviditet, men i och med att jag var så inställd och säker på att jag fått missfall, så kände jag mig inte överrumplad och chockad, bara trött och ledsen, liksom ganska så uppgiven. Livet fortsätter ju trots allt. Men nu börjar jag ifrågasätta hur läkaren kunde ställa en sådan diagnos utan att göra ett vaginalt ultraljud och den här läkaren har dessutom vid två undersökningar inte kunnat se någonting, men när jag gjorde ett privat ultraljud (vaginalt) så såg man ju både hinnsäck och gulesäck PLUS ett litet embryo på 1-2 mm! Som sagt, jag tycker att det är ganska så upprörande!

En berättelse från nätet:

Detta är vad jag var med om: De trodde att min första graviditet var ofostrig när vi kom in för ett första tidigt vul, men det visade sig att det de trodde var v. 8-9 var v.5-6. (Jag berättade att min mens var så oregelbunden att det kunde vara allt mellan v. 5 och v. 8... och de blev ändå nästan helt övertygade om att det var ofostrigt.) Men som tur var syntes ett litet hjärta veckan därefter! Vi fick en extra tid för vul, men de förberedde oss på att det skulle bli skrapning. Men som tur var behövdes inte det. Den gången. Det jag i mitt ganska känsloladdade sinne upprörde mig över då var att BM som utförde första vul sa att "vanligtvis bokar vi tid för en skrapning, men vi kan ju vänta en vecka och se". Och det tolkade jag som om vi inte propsat på att få ett vul till så hade vi skickats direkt till operation...

Ja, mitt råd till alla som befinner sig i samma situation är att INTE lita hundraprocentigt på den diagnos ni precis fått, be att få göra ytterligare ett ultraljud, ett vaginalt, och se för allt i världen till att ni är helt säkra på att där inte finns något liv innan ni beslutar er för att ta tabletter eller göra en skrapning!

"Jag är gravid!!!

Den här historian är märklig från början till slut, men jag ska försöka att återge den ändå...

I september hade jag och maken oskyddat samlag och jag tog ett dagen-efter-piller (Norlevo) eftersom vi inte planerat en ny graviditet för stunden (ingen bra lösning med dagen-efter-piller, men ibland har man bråttom *ha ha*). Jag tänkte inte mer på det, förens jag började må "konstigt" i början av Oktober. Jag tog ett graviditetstest, och det blev positivt. Känslorna var extremt blandade vid den här perioden. Visst skulle ju ett till barn ändå komma till någon gång (vi har bestämt oss för att skaffa ett till senare, så vi har två barn) men NU liksom? Min relation till Alec hade  precis "landat" efter en jobbig första tid med depression och allmän osäkerhet, skulle man helt plötsligt "börja om"? Sen fick jag massa skuldkänslor gentemot Alec eftersom han då skulle få mindre uppmärksamhet när en ny bebis gjorde entré.

Jag han bara tänka "abort", för sen började jag att blöda, mycket. Jag åkte in till Huddinge sjukhus och de tog blodprover samt ett vaginalt ultraljud. Blodproverna visade ett väldigt lågt graviditetshormon, vilket antyder på en ofullständig graviditet (som blir eller redan är ett missfall). Ultraljudet visade heller inget foster, så läkaren konstaterade missfall som diagnos.

En vecka senare känner jag på mig att något inte stämmer och åker tillbaka till Huddinge sjukhus. Där möts jag av en arrogant läkare som spydigt undrar varför jag ens är där eftersom jag omöjligt kan vara gravid. Sen tar hon prover samt ultraljud och upptäcker att jag trots allt ÄR gravid (oj vad hon skämdes). Efter en ångestfylld period bestämmer jag mig för att göra abort, och beställer en tid på Danderyds sjukhus eftersom jag inte vill till Huddinge längre. 

På Danderyd kan de inte finna något foster. Blodprover visar dock att hCG-halten (graviditetshormon) sakta höjs. Väl hemma ringer läkaren och ber mig komma till special-ultra-gyn eftersom de misstänker utomhavandeskap (= jag måste opereras omgående om så är fallet). läkarna på Special-ulra-gyn kliar sig i huvudet och vet inte vad de ska säga. De ser något som liknar en hinn-säck på "rätt ställe" (i livmodern, inget utomhavandeskap alltså), men de är inte säkra. Var enda läkare jag pratar med (är väl uppe i ett tjugotal nu) säger att de aldrig varit med om något liknande. Det bestäms att jag ska komma tillbaka en och en halv vecka senare.

Sagt och gjort. I dag var jag där och de kunde se ett litet sju veckors foster med pickande hjärta. Förklaringen till det hela är att jag fick ett missfall men blev gravid på nytt ca två och en halv vecka efter. Vi trodde ju fortfarande att jag var gravid, alternativt att jag höll på att få ett missfall, så vi hade oskyddade samlag. Detta "fenomen" är ytterst ovanligt och läkarna jag träffade hade aldrig varit med om liknande.

Jag ska inte sticka under stol med att den här perioden har varit mycket påfrestande. Jag/vi ville ju inte ha ett till barn så tätt, av många olika skäl. Tanken var "abort" ända fram tills i dag  (jag har velat fram och tillbaka. Gråtigt och mått psykiskt dåligt). Sen, i dag, slog det bara till. Jag fick av puckade skäl (orkar inte dra det nu) sitta och vänta på läkaren i tre timmar. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var ödets nyck? Jag hann fundera, helt i fred (maken var hemma med Alec). Sen såg jag en helt nyförlöst flicka i väntrummet och jag tänkte "hur kan det där vara så fel?" På ultraljudet fick jag som sagt se det pickande hjärtat, och DÅ visste jag bara. Det här ska gå på något sätt!"

"Jag var på vul första gången enligt mig v 5+0 och de trodde att jag skulle vara i v 7+0. De såg bara en fostersäck, inget annat, så jag fick komma tillbaka efter en vecka men man såg inget foster då heller och man sa att jag hade fått missfall. Kom så tillbaka en tredje gång för att få tabletter och var då i v 7+0 enligt mig och 9+0 enligt sista mensen och då sa läkaren att det här ser ju fint ut! Ja, då hade jag gått en vecka och trott att jag hade fått ett missfall.."

"Jag fick också beskedet att det troligen var ett tomt ägg eftesom det var på tok för litet efter deras beräkning, och jag skulle in veckan efter för att de ville ge mig ett piller. Jag var tok deppad. Sedan pga annan gynekolog kollade de en extra gång, och då fick jag veta att jag var 6+6 och att allt såg fint ut med hjärtslag och allt var normalt. Tydligen stämde deras beräkningar inte bra alls, eftersom de räknat från sista mens, men min ägglossning och befruktning hade skett mycket senare än de trott. Så de kan ha fel!"

Ja, jag vet inte om jag har fått två felaktiga besked, eller om det verkligen är så att jag har förlorat mitt barn, men jag känner ändå att det är något oerhört viktigt att ta upp, att skriva om och att sprida vidare, det här med alla felaktiga ultraljudsundersökningar- och besked!

"Brunchrapporten har granskat Lex Maria-anmälningar som kommit in till Socialstyrelsen och HSAN-anmälningar som kommit in till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Undersökningen visar att vid 24 fall har läkare efter ultraljudsundersökningar felaktigt dragit slutsatsen att det skett ett missfall.

När hälften av de här missbedömningar har lett till fysisk skada, antingen genom att friska foster har tvingats tas bort efter att kvinnan tagit abortpiller för sitt ”missfall”, eller för att kvinnan kommit in akut när det visat sig att hon inte alls hade missfall utan fortfarande är gravid - men då med ett foster som växer utanför livmodern, så kallat utomkvedshavandeskap.

I de andra fallen är det många blivande mammor och pappor som berättar om hur fruktansvärt dåligt de mått av det felaktiga missfallsbeskedet och att deras graviditetstid blivit förstörd."

Läs här och här.