LA HERMOSA VIDA ~ DET VACKRA LIVET (en blogg om livet i sig och om det här med missfall)

Ja, det är ju en fråga man nu ställer sig och det är tusen om inte fler tankar och funderingar som far runt i skallen under dagarna :)

Så låt se! Om jag hade ägglossning den 21 oktober och det tar mellan 5-6 dagar för ägget att fästa i livmodern, då kanske det fann sin plats den 28 oktober och så börjar den därefter att växa. Mmm, då kanske man kan säga att vecka 1 blir i vecka 44, sista veckan i oktober och det betyder att jag gjorde mitt första ultraljud i vecka sju och att nästa ultraljud blir i vecka nio. Ja, om allt är som det ska så borde man då kunna se en liten plutt.

Jag vet ju att det kan vara väldigt olika mellan olika läkare och olika ultraljudsapparater, ibland kan man tidigt se ett foster och ibland (kanske rentav ofta) så ser man ingenting alls, så det enda man kan göra nu är att...ja, just det...fortsätta vänta :)

Hur som helst, så här ser en ultraljudsbild från vecka sju ut! Ja, andra bilden visar en fostersäck i vecka fem och tredje bilden är en ultraljudsbild från vecka sex.

Bilder från Babyboom.nu

Jag blev så trött på situationen, att det inte gick att få någon tid för återbesök, det vill säga ett andra ultragyn i mellandagarna hos läkaren vid MVC i Kungsängen, så jag ringde Ultragyn på Odenplan och fick komma in redan samma dag och den barnmorska som jag pratade med i telefon blev rent ut sagt förbaskad när hon fick höra vad som hänt hos läkaren. Ja, så vid halv tre på eftermiddagen i fredags, den 14:e, så fick jag så äntligen det ”riktiga” ultraljud som jag så länge väntat på, men tyvärr så hittade man inte heller där något foster, åtminstone inte till en början, men efter att ha ”letat, letat och åter letat” så lyckades hon till slut få syn på något som bara såg ut som en svag kontur och hon sa att den måste vara mycket, mycket liten, kanske 1-2 millimeter. Så hon rekommenderade mig att vänta åtminstone en vecka och sedan göra ett nytt ultraljud, men samtidigt så sa hon att det tyvärr inte såg så bra ut. Samtidigt så sa hon att det fanns tabletter att ta, men som sagt, hon gav mig rådet att avvakta.

Ja, den här situationen är helt ny för mig, så jag har (naturligtvis) sökt efter information på nätet och det jag har funnit är oerhört skrämmande, det att det tydligen är så vanligt att man inte kan se något foster, trots att det faktiskt finns en liten levande krabat där inne!

Och samtidigt så finns det ju flera solskenshistorier, där man precis som i mitt fall inte ser någonting, men ändå så fortlöper graviditeten som den ska och flera ultraljud senare så ser man den lille med ett tickande litet hjärta!

Inskrivningssamtalet gick galant och min barnmorska var underbart förstående vad det gällde min oro, så hon bokade in mig till läkaren redan samma dag, alltså på eftermiddagen den 13:e. Jag åkte hem emellan och det var nog de längsta timmarna i mitt liv och väntan fortsatte på MVC, fick vänta hela 40 minuter innan jag fick komma in (tydligen hade första patienten varit rejält försenad).

Jag måste säga att jag blev besviken på läkaren som tydligt visade att han allra helst inte ville göra något ultraljud, även om han sa att jag naturligtvis skulle få ett om jag nu verkligen ville. Han sa att även om det såg bra ut idag, så var det ju ingen garanti för att det inte hände något om en vecka eller två. Jag tänker att det är ju inte dom som går dag ut och dag in med denna ständiga oro och rädsla och bara för att man är en gravid kvinna så betyder det väl inte att vi är totalt ovetande, det är klart att man vet att ett tidigt ultraljud inte är någon garanti för att ”bebben” ska fortsätta att utvecklas som den ska!

Hur som helst, det var knappt jag vågade titta på skärmen när jag låg där på britsen och som sagt, jag var nog mentalt förberedd, men ändå, visst kändes det ledsamt när läkaren ganska omgående sa att han inte såg någonting, det vill säga, han kunde inte se något foster. Sedan började han svamla om att kanske både menstruation och ägglossning var oregelbundna och att jag kanske skulle ha ägglossning vilken dag som helst!!! Jag blev helt förstummad, jag förstod ingenting! Vaddå ägglossning? När jag är gravid???

Ja, det är nog frågan, när man tänker på hur man troligtvis alldeles i onödan går runt och är orolig för än det ena än det andra. Som i mitt eget fall, jag är orolig för att jag inte har några graviditetssymtom, såsom illamående, en enorm trötthet, dragningar i ligamenten och ömmande bröst! Ja, den där så gott som konstanta mensliknande värken finns ju där, plus lite annan värk från och till och ibland…ibland…så tycker jag mig ana ett ytterst lätt illamående som varar under ett par ynka sekunder. Ja, jag vet att jag inte är ensam om att känna och tänka så här och nu är det nog hög tid att skratta åt sig själv :)

Kanske en dag att illamåendet och tröttheten slår till och dragningarna i ligamenten som jag tänker på från tidigare graviditeter kommer nog dom också, inom sinom tid och vad det gäller de ömmande brösten så ammar jag ju fortfarande, så kanske det förklarar det hela…ja, nu ska jag banne mig njuta av graviditeten och om inga symtom kommer, ja, då ska jag väl enbart skatta mig lycklig som har en sådan tur!

…liksom rädslan och oron för missfall. Ja, jag försöker att inte tänka alltför mycket i de banorna, då jag ju vill att allt ska gå bra den här gången, men jag kan liksom ändå inte släppa det helt och hållet och som vanligt så söker man efter information på nätet, vad har andra för liknande erfarenheter och hur slutade det i deras fall? För somliga har det gått bra, trots blödningar och så, medans det för andra har slutat med missfall, precis som vi alla vet.

Ja, jag trodde att de där blodblandade flytningarna hade upphört, men det visade sig att de fortsätter och därmed ytterligare ett inlägg om just det och den här förbaskade oron och rädslan som följer, men jag får nog lova mig själv att det får bli det sista :)

Jag är trots allt med barn och jag vill inte att hela graviditeten ska präglas av denna ständiga oro och rädsla. Dessutom så känns det ju som om allt är bra med den lille, trots omständigheterna och man borde nog försöka hålla fast vid den känslan istället.

Ja, jag vill kunna njuta av den här graviditeten också!

Fann följande på nätet:

Vad är stänkblödning och är det normalt?

Stänkblödning är en lätt blödning från slidan som liknar mens, men är mindre riklig (blodet varierar i färg från rött till brunt) och det är helt normalt. Normalt är också att man känner oro om man får småblödningar eller stänkblödningar. Men för det mesta är det inte förknippat med något problem och det är vanligt under graviditetens första veckor. En fjärdedel av blivande mammor har någon form av blödning i första trimestern. Dessutom ökar sannolikheten att man får blödningar ökar om man gjort provrörsbefruktning (IVF), eller liknande behandling, för att bli gravid och det kan  bero på sättet man blev befruktad. Ibland sätter man in två embryos, medan endast det ena utvecklas. Det kan också ge små blödningar.

I många graviditeter är småblödningar något som sker utan att man vet varför och utan att det följs av några problem. Men det kan vara tecken på något mer allvarligt, t ex missfall. Det är orsaken till att det är bäst att berätta för din barnmorska eller läkare.

Vad är den vanligaste orsaken till blödningar?

Stänkblödning eller blödning i början av graviditeten är vanligtvis ofarligt och orsakat av:

• Hormoner som styr menstruationscykeln sätter igång blödningar då du skulle haft mens i vanliga fall. Detta kallas genombrottsblödning. Detta kan ske fler än en gång och uppstår kring den tid du brukar ha din mens.
• Det befruktade ägget implanteras i livmoderslemhinnan och orsakar blödning. Detta kallas nidationsblödning, eller nidblödning. Nidationsblödning är vanligtvis lätt och varar 1-2 dagar.

Vilka andra orsaker kan det finnas?

Det kan pågå annat inne i kroppen som orsakar blödning:

• Livmoderhalsen kan vara irriterad. Graviditetshormoner kan påverka livmoderhalsens ytskikt och göra att den blöder lättare. Du kan t ex se lite blod efter sex.
• Eventuellt har du musklelknutor, så kallade myom (fibroider). Dessa är vävnadsknutar i livmoderslemhinnan som ibland kallas godartade tumörer och alltså inte är cancer. Ibland fäster moderkakan vid ett ställe där det finns ett myom.
• Du kan ha polyper på livmoderhalsen. Dessa är ofarliga.
• Du kan ha en infektion i slidan eller livmoderhalsen.
• Du kan ha en nedärvd sjukdom, som Von Willebrands sjukdom, vilket gör det svårare för blodet att levras (James 2006).

Förmodligen mår din bebis bra, eftersom de flesta småblödningar inte är farliga. Det är helt naturligt att bli orolig, men de flesta har en normal graviditet efter att ha haft småblödningar i början. Blödning kan visserligen vara ett tidigt tecken på missfall, men i så fall får du även sammandragningar och blödningen blir allt rikligare. Småblödningar och stänkblödningar upphör vanligtvis självmant. Man tror att ungefär hälften av alla gravida kvinnor som söker medicinsk hjälp för blödningar i början av graviditeten föder friska barn. Prata med din barnmorska om du är orolig.