Mitt missfall och rädslan att få missfall
När jag kikar runt på nätet så upptäcker jag att det är väldigt många som har drabbats av missfall, eller som är oerhört rädda för att få missfall. Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag under mina graviditeter aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna hända, inte mig, men nu har det hänt och jag tänkte skriva lite mer om hur det hela gick till! Det var som sagt först när det var dags för KUB-testet i vecka 13 som man konstaterade att jag fått missfall. Ingenting hade visat på ett gynnande eller pågående missfall! Så fick jag lite brunaktiga flytningar som övergick i småblödningar (utan någon som helst värk), cirka två veckor innan ultraljudet och vid samma tidpunkt så fick jag under en helg lite småvärk, vilket betyder att jag hade en blödning i vecka 11, fast det lilla fostret s hjärta slutat slå redan i vecka 8 och då fick jag som sagt ingen blödning och inga andra symtom heller för den delen.
Det var oerhört svårt att bara vänta och se tiden an, men jag visste ju att läkarna inte skulle kunna göra något för att förhindra ett så pass tidigt missfall, så jag kunde inte göra annat än vänta. Men jag kommer aldrig glömma den där dagen när jag gick på toaletten och upptäckte de allra första blodstänken! Man vill ju inte för sitt liv förlora det barn man bär på! Ja,fast jag nog redan då kände på mig att det här inte skulle gå vägen, så var det ju trots allt så att jag blödde även under min första graviditet och det utan att förlora det barnet och jag försökte hålla fast vid den tanken, men när blödningen tilltog och blev riktigt blodröd så kände jag mig ledsen, förtvivlad och full av vanmakt. Jag ville stoppa blödningen, stoppa missfallet och jag ville åka akut till sjukhuset, allt för att rädda livet på den lille där inne i magen, men tyvärr, jag kunde ingenting göra! Sedan avtog blödningen, som dock inte varit särskilt stor och långvarig, och när det var dags för KUB-testet så hade blödningen avtagit nästan helt.
Ja, nästa gång kommer jag inte att vänta! Jag kommer absolut att åka in till sjukhuset för ett ultraljud, bara för att se om ett litet hjärta pumpar och slår som det ska! Det är inte bra att gå och vänta med alla dessa tankar och funderingar som man har i en sådan situation och kvinnoklinikerna finns där för att hjälpa oss!
Glamouramamama: ”Det behövs att kvinnor är medvetna om att det kan ske så de inte är helt oförberedda. Det är inte onormalt.”
Två veckor efter mitt missfall
Två veckor har nu gått sedan skrapningen och allt jag vill nu är att gå vidare samt förbereda mig inför en ny graviditet, men visst finns det som hänt fortfarande i mina tankar och det dagligen, men jag har inte längre lika lätt till tårar och kanske det ligger något i ordspråket ”tiden läker alla sår”…, ja, hur som helst så följer den mig tack och lov inte längre överallt, den smärtsamma sorgen och saknaden.
Veckan efter missfallet
För mig personligen så var sorgen efter missfallet som allra starkast veckan efter skrapningen. Jag kände mig ”tom” och saknade den lille som jag burit på, jag ville vrida tillbaka tiden, jag ville att han eller hon, vårt tredje barn, skulle få livet åter, att magen skulle fortsätta växa. Känslorna var som en berg- och dalbana och det var bara att ”hänga med”, men jag gjorde allt för att inte ”fastna” i sorgen och jag visade aldrig mina barn att jag var ledsen. Jag lät tårarna rinna fritt när jag stod med disken och barnen lekte med pappa, liksom när jag befann mig i badrummet. Efter ganska så exakt en vecka så kände jag mig mer balanserad och den intensiva, mer svårkontrollerade sorgen hade lagt sig, även om den lille fortfarande fanns i mina tankar, dagligen.
Ja, livet måste gå vidare.
Lite mer om mitt missfall
Jag fick som sagt ett tidigt missfall, den lille hade slutat växa när han eller hon var endast 8 veckor plus 3 dagar gammal, men det uppdagades först i vecka 13, då det var dags för KUB-testet. Som jag tidigt nämnt så anade jag ju att den lille, av någon anledning, hade dött där inne i magen och det på grund av två veckors småblödningar samt några intensiva hugg i magtrakten (som strålade ut mot ryggen), men visst hoppades jag in i det sista att den lilla parveln skulle sprattla och röra sig på ultraljudet. Nu blev det ju dessvärre inte så och så här efteråt så tänker jag att jag kanske skulle ha bett om en bild på den lille. Visst, han eller hon var ju så himla liten, men det var ändå mitt barn…
http://www.barntotal.se/faktabank_foer_dig_som_aer_gravid/fosterdiagnostik/kub/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/dalig-kunskap-infor-kub-test
Jag har också haft tid att reflektera över vilken information jag fick, eller kanske rättare sagt, inte fick och då menar jag inte om varför det hände utan varför kroppen inte ville stöta ut den lille, det hade ju gått hela fem veckor sedan hjärtat slutat slå. Ingen sa att det rörde sig om ett s.k. fördröjt missfall.
http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/120
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Missfall/
Nu vet jag att man inte behöver ha några som helst symtom som visar på ett eller ens förvarnar om ett missfall, man kanske blöder väldigt, väldigt lite eller ingenting alls och man kan visst också ha kvar alla graviditetssymtom (åtminstone en period). Livmodern kan till och med fortsätta att växa, såsom i mitt fall.
Ja, hur många av alla oss kvinnor som råkat ut för ett missfall, har inte känt ett behov av att söka efter information och berättelser ute på nätet och jag var och är inget undantag…
Sen säger jag som många andra, det är verkligen dags att bryta tystnaden kring det här med missfall!
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/bryt-tystnaden-kring-missfall
Ett tidigt missfall ~ men kärleken till dig, vårt tredje lilla barn, fanns där redan från allra förstan början
Onsdagen den 27 juni, dagen som jag väntat så på. Nu skulle jag äntligen få se dig för allra första gången, men det var nog så att jag kände på mig att allt inte stod rätt till. Jag hade ju blödigt till och från de senaste två veckorna och blödningarna hade ju dessutom tilltagit under den senaste veckan, även om jag inte blödde någonting alls just denna dag och mycket riktigt, så fort de lagt gelen på min mage och jag fick se dig på skärmen framför mig så besannades mina farhågor, där fanns inga hjärtslag…
Även om jag misstänkt just detta, så blev jag så himla ledsen och det var med stor sorg i hjärtat som jag lämnade undersökningsrummet. Jag ville bara gråta, men jag kämpade emot gråten så gott jag kunde, fast de första tårarna kom redan när jag väntade på hissen och jag skyndade ut på gatan utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag bara gick gatan fram, tänkandes att det måste finnas en park någonstans. När jag så fann en plats i avskildhet så lät jag gråten välla fram och det gjorde så ont, så ont, i både hjärta och själ. Det hela kändes så overkligt, hur kunde det hända just oss? Varför fanns du inte längre hos oss? Jag ville inte förlora dig!
Jag ringde min sambo som stannat hemma med våra båda andra barn och jag grät mig igenom hela samtalet och det enda som tröstade något i just denna stund var när min älskade sambo sa att vi skulle försöka igen. Sedan var det bara att invänta den tid som jag fått hos en läkare för ett andra ultraljud och utlåtande och jag var tvungen att vänta i två timmar. Så jag kontrollerade gråten och beslöt mig för att sorgen inte skulle få övertaget och istället för att sitta kvar på stentrappan så styrde jag stegen mot en liten HM-butik där jag letade upp babyavdelningen, för det var ju det här jag hade planerat att göra efter ultraljudet – du skulle få dina första små babyplagg! Det kändes faktiskt som en tröst i sorgen att tänka i dessa banor, att nästa barn nu istället skulle få bära dessa, att Du på det sättet ändå skulle vara med oss. Ja, man gör vad man kan för att försöka vara stark, i en stund då man känner sig allt annat än stark.
Den läkare som jag fick träffa var helt underbar och jag hade fullt förtroende för honom, men dessvärre visade även detta andra ultraljud att där inte fanns några hjärtslag och den lille var så stilla, så stilla. Jag blev så ombedd att uppsöka akuten på ett annat sjukhus för skrapning, men läkaren bad mig åka dit nästkommande dag, då det vid den här tiden på eftermiddagen alltid brukade vara långa väntetider, men jag beslöt mig ändå för att åka dit direkt och efter ganska så exakt två timmar på gyn-akuten så blev jag undersökt av en kvinnlig läkare, som även hon var helt underbar. Hon sade dock direkt att hon ville göra ett tredje ultraljud då man inte kunde lita på alla läkares diagnoser! Så hon gjorde ett vaginalt ultraljud, varpå hon även gjorde ett eget så kallat "extratest" då hon ruckade på livmodern för att få en reaktion eller rörelse hos fostret, men den lille var fortfarande helt orörlig och även denna gången så fanns där ingen som helst hjärtaktivitet, så nu var det definitivt bekräftat, jag hade förlorat det barn som jag bar på. Jag hade fått missfall.
