LA HERMOSA VIDA ~ DET VACKRA LIVET (en blogg om livet i sig och om det här med missfall)

Vad är ofostrig graviditet?

Jennys Universum - Vad fan skriver man för rubrik till det jag ska skriva nu? Ledsen? Tomhet? Förbannad?Ensam? My baby is gone? Saknad? Skit samma. Rubriken spelar ingen roll.

Inget spelar roll. Det finns ingen bebis i min mage längre. Det hände, precis det jag fruktat.

Läsare berättar - Nu har det hänt det man bara läser om. Det man aldrig riktigt kan förbereda sig för. En ofostrig graviditet i vecka 12 med första barnet.

Ja, så kan det kännas, om man kanske aldrig förr har hört talas om ofostrig graviditet och man dessutom är totalt oförberedd, mentalt.

Mirakel kan ske

Ja, det är trots allt det man går och hoppas på, i väntan på det missfall som läkaren har sagt ska komma, att det ska ske ett mirakel.

Ja, jag har som sagt fått diagnosen ofostrig graviditet, men i och med att jag var så inställd och säker på att jag fått missfall, så kände jag mig inte överrumplad och chockad, bara trött och ledsen, liksom ganska så uppgiven. Livet fortsätter ju trots allt. Men nu börjar jag ifrågasätta hur läkaren kunde ställa en sådan diagnos utan att göra ett vaginalt ultraljud och den här läkaren har dessutom vid två undersökningar inte kunnat se någonting, men när jag gjorde ett privat ultraljud (vaginalt) så såg man ju både hinnsäck och gulesäck PLUS ett litet embryo på 1-2 mm! Som sagt, jag tycker att det är ganska så upprörande!

En berättelse från nätet:

Detta är vad jag var med om: De trodde att min första graviditet var ofostrig när vi kom in för ett första tidigt vul, men det visade sig att det de trodde var v. 8-9 var v.5-6. (Jag berättade att min mens var så oregelbunden att det kunde vara allt mellan v. 5 och v. 8... och de blev ändå nästan helt övertygade om att det var ofostrigt.) Men som tur var syntes ett litet hjärta veckan därefter! Vi fick en extra tid för vul, men de förberedde oss på att det skulle bli skrapning. Men som tur var behövdes inte det. Den gången. Det jag i mitt ganska känsloladdade sinne upprörde mig över då var att BM som utförde första vul sa att "vanligtvis bokar vi tid för en skrapning, men vi kan ju vänta en vecka och se". Och det tolkade jag som om vi inte propsat på att få ett vul till så hade vi skickats direkt till operation...

Ja, mitt råd till alla som befinner sig i samma situation är att INTE lita hundraprocentigt på den diagnos ni precis fått, be att få göra ytterligare ett ultraljud, ett vaginalt, och se för allt i världen till att ni är helt säkra på att där inte finns något liv innan ni beslutar er för att ta tabletter eller göra en skrapning!

Ja, det är ju en fråga man nu ställer sig och det är tusen om inte fler tankar och funderingar som far runt i skallen under dagarna :)

Så låt se! Om jag hade ägglossning den 21 oktober och det tar mellan 5-6 dagar för ägget att fästa i livmodern, då kanske det fann sin plats den 28 oktober och så börjar den därefter att växa. Mmm, då kanske man kan säga att vecka 1 blir i vecka 44, sista veckan i oktober och det betyder att jag gjorde mitt första ultraljud i vecka sju och att nästa ultraljud blir i vecka nio. Ja, om allt är som det ska så borde man då kunna se en liten plutt.

Jag vet ju att det kan vara väldigt olika mellan olika läkare och olika ultraljudsapparater, ibland kan man tidigt se ett foster och ibland (kanske rentav ofta) så ser man ingenting alls, så det enda man kan göra nu är att...ja, just det...fortsätta vänta :)

Hur som helst, så här ser en ultraljudsbild från vecka sju ut! Ja, andra bilden visar en fostersäck i vecka fem och tredje bilden är en ultraljudsbild från vecka sex.

Bilder från Babyboom.nu

"Jag är gravid!!!

Den här historian är märklig från början till slut, men jag ska försöka att återge den ändå...

I september hade jag och maken oskyddat samlag och jag tog ett dagen-efter-piller (Norlevo) eftersom vi inte planerat en ny graviditet för stunden (ingen bra lösning med dagen-efter-piller, men ibland har man bråttom *ha ha*). Jag tänkte inte mer på det, förens jag började må "konstigt" i början av Oktober. Jag tog ett graviditetstest, och det blev positivt. Känslorna var extremt blandade vid den här perioden. Visst skulle ju ett till barn ändå komma till någon gång (vi har bestämt oss för att skaffa ett till senare, så vi har två barn) men NU liksom? Min relation till Alec hade  precis "landat" efter en jobbig första tid med depression och allmän osäkerhet, skulle man helt plötsligt "börja om"? Sen fick jag massa skuldkänslor gentemot Alec eftersom han då skulle få mindre uppmärksamhet när en ny bebis gjorde entré.

Jag han bara tänka "abort", för sen började jag att blöda, mycket. Jag åkte in till Huddinge sjukhus och de tog blodprover samt ett vaginalt ultraljud. Blodproverna visade ett väldigt lågt graviditetshormon, vilket antyder på en ofullständig graviditet (som blir eller redan är ett missfall). Ultraljudet visade heller inget foster, så läkaren konstaterade missfall som diagnos.

En vecka senare känner jag på mig att något inte stämmer och åker tillbaka till Huddinge sjukhus. Där möts jag av en arrogant läkare som spydigt undrar varför jag ens är där eftersom jag omöjligt kan vara gravid. Sen tar hon prover samt ultraljud och upptäcker att jag trots allt ÄR gravid (oj vad hon skämdes). Efter en ångestfylld period bestämmer jag mig för att göra abort, och beställer en tid på Danderyds sjukhus eftersom jag inte vill till Huddinge längre. 

På Danderyd kan de inte finna något foster. Blodprover visar dock att hCG-halten (graviditetshormon) sakta höjs. Väl hemma ringer läkaren och ber mig komma till special-ultra-gyn eftersom de misstänker utomhavandeskap (= jag måste opereras omgående om så är fallet). läkarna på Special-ulra-gyn kliar sig i huvudet och vet inte vad de ska säga. De ser något som liknar en hinn-säck på "rätt ställe" (i livmodern, inget utomhavandeskap alltså), men de är inte säkra. Var enda läkare jag pratar med (är väl uppe i ett tjugotal nu) säger att de aldrig varit med om något liknande. Det bestäms att jag ska komma tillbaka en och en halv vecka senare.

Sagt och gjort. I dag var jag där och de kunde se ett litet sju veckors foster med pickande hjärta. Förklaringen till det hela är att jag fick ett missfall men blev gravid på nytt ca två och en halv vecka efter. Vi trodde ju fortfarande att jag var gravid, alternativt att jag höll på att få ett missfall, så vi hade oskyddade samlag. Detta "fenomen" är ytterst ovanligt och läkarna jag träffade hade aldrig varit med om liknande.

Jag ska inte sticka under stol med att den här perioden har varit mycket påfrestande. Jag/vi ville ju inte ha ett till barn så tätt, av många olika skäl. Tanken var "abort" ända fram tills i dag  (jag har velat fram och tillbaka. Gråtigt och mått psykiskt dåligt). Sen, i dag, slog det bara till. Jag fick av puckade skäl (orkar inte dra det nu) sitta och vänta på läkaren i tre timmar. Nu så här i efterhand undrar jag om det inte var ödets nyck? Jag hann fundera, helt i fred (maken var hemma med Alec). Sen såg jag en helt nyförlöst flicka i väntrummet och jag tänkte "hur kan det där vara så fel?" På ultraljudet fick jag som sagt se det pickande hjärtat, och DÅ visste jag bara. Det här ska gå på något sätt!"

"Jag var på vul första gången enligt mig v 5+0 och de trodde att jag skulle vara i v 7+0. De såg bara en fostersäck, inget annat, så jag fick komma tillbaka efter en vecka men man såg inget foster då heller och man sa att jag hade fått missfall. Kom så tillbaka en tredje gång för att få tabletter och var då i v 7+0 enligt mig och 9+0 enligt sista mensen och då sa läkaren att det här ser ju fint ut! Ja, då hade jag gått en vecka och trott att jag hade fått ett missfall.."

"Jag fick också beskedet att det troligen var ett tomt ägg eftesom det var på tok för litet efter deras beräkning, och jag skulle in veckan efter för att de ville ge mig ett piller. Jag var tok deppad. Sedan pga annan gynekolog kollade de en extra gång, och då fick jag veta att jag var 6+6 och att allt såg fint ut med hjärtslag och allt var normalt. Tydligen stämde deras beräkningar inte bra alls, eftersom de räknat från sista mens, men min ägglossning och befruktning hade skett mycket senare än de trott. Så de kan ha fel!"

Ja, jag vet inte om jag har fått två felaktiga besked, eller om det verkligen är så att jag har förlorat mitt barn, men jag känner ändå att det är något oerhört viktigt att ta upp, att skriva om och att sprida vidare, det här med alla felaktiga ultraljudsundersökningar- och besked!

"Brunchrapporten har granskat Lex Maria-anmälningar som kommit in till Socialstyrelsen och HSAN-anmälningar som kommit in till Hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd.

Undersökningen visar att vid 24 fall har läkare efter ultraljudsundersökningar felaktigt dragit slutsatsen att det skett ett missfall.

När hälften av de här missbedömningar har lett till fysisk skada, antingen genom att friska foster har tvingats tas bort efter att kvinnan tagit abortpiller för sitt ”missfall”, eller för att kvinnan kommit in akut när det visat sig att hon inte alls hade missfall utan fortfarande är gravid - men då med ett foster som växer utanför livmodern, så kallat utomkvedshavandeskap.

I de andra fallen är det många blivande mammor och pappor som berättar om hur fruktansvärt dåligt de mått av det felaktiga missfallsbeskedet och att deras graviditetstid blivit förstörd."

Läs här och här.

Jag blev så trött på situationen, att det inte gick att få någon tid för återbesök, det vill säga ett andra ultragyn i mellandagarna hos läkaren vid MVC i Kungsängen, så jag ringde Ultragyn på Odenplan och fick komma in redan samma dag och den barnmorska som jag pratade med i telefon blev rent ut sagt förbaskad när hon fick höra vad som hänt hos läkaren. Ja, så vid halv tre på eftermiddagen i fredags, den 14:e, så fick jag så äntligen det ”riktiga” ultraljud som jag så länge väntat på, men tyvärr så hittade man inte heller där något foster, åtminstone inte till en början, men efter att ha ”letat, letat och åter letat” så lyckades hon till slut få syn på något som bara såg ut som en svag kontur och hon sa att den måste vara mycket, mycket liten, kanske 1-2 millimeter. Så hon rekommenderade mig att vänta åtminstone en vecka och sedan göra ett nytt ultraljud, men samtidigt så sa hon att det tyvärr inte såg så bra ut. Samtidigt så sa hon att det fanns tabletter att ta, men som sagt, hon gav mig rådet att avvakta.

Ja, den här situationen är helt ny för mig, så jag har (naturligtvis) sökt efter information på nätet och det jag har funnit är oerhört skrämmande, det att det tydligen är så vanligt att man inte kan se något foster, trots att det faktiskt finns en liten levande krabat där inne!

Och samtidigt så finns det ju flera solskenshistorier, där man precis som i mitt fall inte ser någonting, men ändå så fortlöper graviditeten som den ska och flera ultraljud senare så ser man den lille med ett tickande litet hjärta!

Inskrivningssamtalet gick galant och min barnmorska var underbart förstående vad det gällde min oro, så hon bokade in mig till läkaren redan samma dag, alltså på eftermiddagen den 13:e. Jag åkte hem emellan och det var nog de längsta timmarna i mitt liv och väntan fortsatte på MVC, fick vänta hela 40 minuter innan jag fick komma in (tydligen hade första patienten varit rejält försenad).

Jag måste säga att jag blev besviken på läkaren som tydligt visade att han allra helst inte ville göra något ultraljud, även om han sa att jag naturligtvis skulle få ett om jag nu verkligen ville. Han sa att även om det såg bra ut idag, så var det ju ingen garanti för att det inte hände något om en vecka eller två. Jag tänker att det är ju inte dom som går dag ut och dag in med denna ständiga oro och rädsla och bara för att man är en gravid kvinna så betyder det väl inte att vi är totalt ovetande, det är klart att man vet att ett tidigt ultraljud inte är någon garanti för att ”bebben” ska fortsätta att utvecklas som den ska!

Hur som helst, det var knappt jag vågade titta på skärmen när jag låg där på britsen och som sagt, jag var nog mentalt förberedd, men ändå, visst kändes det ledsamt när läkaren ganska omgående sa att han inte såg någonting, det vill säga, han kunde inte se något foster. Sedan började han svamla om att kanske både menstruation och ägglossning var oregelbundna och att jag kanske skulle ha ägglossning vilken dag som helst!!! Jag blev helt förstummad, jag förstod ingenting! Vaddå ägglossning? När jag är gravid???

Ja, det är nog frågan, när man tänker på hur man troligtvis alldeles i onödan går runt och är orolig för än det ena än det andra. Som i mitt eget fall, jag är orolig för att jag inte har några graviditetssymtom, såsom illamående, en enorm trötthet, dragningar i ligamenten och ömmande bröst! Ja, den där så gott som konstanta mensliknande värken finns ju där, plus lite annan värk från och till och ibland…ibland…så tycker jag mig ana ett ytterst lätt illamående som varar under ett par ynka sekunder. Ja, jag vet att jag inte är ensam om att känna och tänka så här och nu är det nog hög tid att skratta åt sig själv :)

Kanske en dag att illamåendet och tröttheten slår till och dragningarna i ligamenten som jag tänker på från tidigare graviditeter kommer nog dom också, inom sinom tid och vad det gäller de ömmande brösten så ammar jag ju fortfarande, så kanske det förklarar det hela…ja, nu ska jag banne mig njuta av graviditeten och om inga symtom kommer, ja, då ska jag väl enbart skatta mig lycklig som har en sådan tur!

…liksom rädslan och oron för missfall. Ja, jag försöker att inte tänka alltför mycket i de banorna, då jag ju vill att allt ska gå bra den här gången, men jag kan liksom ändå inte släppa det helt och hållet och som vanligt så söker man efter information på nätet, vad har andra för liknande erfarenheter och hur slutade det i deras fall? För somliga har det gått bra, trots blödningar och så, medans det för andra har slutat med missfall, precis som vi alla vet.

Ja, jag trodde att de där blodblandade flytningarna hade upphört, men det visade sig att de fortsätter och därmed ytterligare ett inlägg om just det och den här förbaskade oron och rädslan som följer, men jag får nog lova mig själv att det får bli det sista :)

Jag är trots allt med barn och jag vill inte att hela graviditeten ska präglas av denna ständiga oro och rädsla. Dessutom så känns det ju som om allt är bra med den lille, trots omständigheterna och man borde nog försöka hålla fast vid den känslan istället.

Ja, jag vill kunna njuta av den här graviditeten också!

Fann följande på nätet:

Vad är stänkblödning och är det normalt?

Stänkblödning är en lätt blödning från slidan som liknar mens, men är mindre riklig (blodet varierar i färg från rött till brunt) och det är helt normalt. Normalt är också att man känner oro om man får småblödningar eller stänkblödningar. Men för det mesta är det inte förknippat med något problem och det är vanligt under graviditetens första veckor. En fjärdedel av blivande mammor har någon form av blödning i första trimestern. Dessutom ökar sannolikheten att man får blödningar ökar om man gjort provrörsbefruktning (IVF), eller liknande behandling, för att bli gravid och det kan  bero på sättet man blev befruktad. Ibland sätter man in två embryos, medan endast det ena utvecklas. Det kan också ge små blödningar.

I många graviditeter är småblödningar något som sker utan att man vet varför och utan att det följs av några problem. Men det kan vara tecken på något mer allvarligt, t ex missfall. Det är orsaken till att det är bäst att berätta för din barnmorska eller läkare.

Vad är den vanligaste orsaken till blödningar?

Stänkblödning eller blödning i början av graviditeten är vanligtvis ofarligt och orsakat av:

• Hormoner som styr menstruationscykeln sätter igång blödningar då du skulle haft mens i vanliga fall. Detta kallas genombrottsblödning. Detta kan ske fler än en gång och uppstår kring den tid du brukar ha din mens.
• Det befruktade ägget implanteras i livmoderslemhinnan och orsakar blödning. Detta kallas nidationsblödning, eller nidblödning. Nidationsblödning är vanligtvis lätt och varar 1-2 dagar.

Vilka andra orsaker kan det finnas?

Det kan pågå annat inne i kroppen som orsakar blödning:

• Livmoderhalsen kan vara irriterad. Graviditetshormoner kan påverka livmoderhalsens ytskikt och göra att den blöder lättare. Du kan t ex se lite blod efter sex.
• Eventuellt har du musklelknutor, så kallade myom (fibroider). Dessa är vävnadsknutar i livmoderslemhinnan som ibland kallas godartade tumörer och alltså inte är cancer. Ibland fäster moderkakan vid ett ställe där det finns ett myom.
• Du kan ha polyper på livmoderhalsen. Dessa är ofarliga.
• Du kan ha en infektion i slidan eller livmoderhalsen.
• Du kan ha en nedärvd sjukdom, som Von Willebrands sjukdom, vilket gör det svårare för blodet att levras (James 2006).

Förmodligen mår din bebis bra, eftersom de flesta småblödningar inte är farliga. Det är helt naturligt att bli orolig, men de flesta har en normal graviditet efter att ha haft småblödningar i början. Blödning kan visserligen vara ett tidigt tecken på missfall, men i så fall får du även sammandragningar och blödningen blir allt rikligare. Småblödningar och stänkblödningar upphör vanligtvis självmant. Man tror att ungefär hälften av alla gravida kvinnor som söker medicinsk hjälp för blödningar i början av graviditeten föder friska barn. Prata med din barnmorska om du är orolig.