Ett tidigt missfall ~ men kärleken till dig, vårt tredje lilla barn, fanns där redan från allra förstan början
Onsdagen den 27 juni, dagen som jag väntat så på. Nu skulle jag äntligen få se dig för allra första gången, men det var nog så att jag kände på mig att allt inte stod rätt till. Jag hade ju blödigt till och från de senaste två veckorna och blödningarna hade ju dessutom tilltagit under den senaste veckan, även om jag inte blödde någonting alls just denna dag och mycket riktigt, så fort de lagt gelen på min mage och jag fick se dig på skärmen framför mig så besannades mina farhågor, där fanns inga hjärtslag…
Även om jag misstänkt just detta, så blev jag så himla ledsen och det var med stor sorg i hjärtat som jag lämnade undersökningsrummet. Jag ville bara gråta, men jag kämpade emot gråten så gott jag kunde, fast de första tårarna kom redan när jag väntade på hissen och jag skyndade ut på gatan utan att veta vart jag skulle ta vägen. Jag bara gick gatan fram, tänkandes att det måste finnas en park någonstans. När jag så fann en plats i avskildhet så lät jag gråten välla fram och det gjorde så ont, så ont, i både hjärta och själ. Det hela kändes så overkligt, hur kunde det hända just oss? Varför fanns du inte längre hos oss? Jag ville inte förlora dig!
Jag ringde min sambo som stannat hemma med våra båda andra barn och jag grät mig igenom hela samtalet och det enda som tröstade något i just denna stund var när min älskade sambo sa att vi skulle försöka igen. Sedan var det bara att invänta den tid som jag fått hos en läkare för ett andra ultraljud och utlåtande och jag var tvungen att vänta i två timmar. Så jag kontrollerade gråten och beslöt mig för att sorgen inte skulle få övertaget och istället för att sitta kvar på stentrappan så styrde jag stegen mot en liten HM-butik där jag letade upp babyavdelningen, för det var ju det här jag hade planerat att göra efter ultraljudet – du skulle få dina första små babyplagg! Det kändes faktiskt som en tröst i sorgen att tänka i dessa banor, att nästa barn nu istället skulle få bära dessa, att Du på det sättet ändå skulle vara med oss. Ja, man gör vad man kan för att försöka vara stark, i en stund då man känner sig allt annat än stark.
Den läkare som jag fick träffa var helt underbar och jag hade fullt förtroende för honom, men dessvärre visade även detta andra ultraljud att där inte fanns några hjärtslag och den lille var så stilla, så stilla. Jag blev så ombedd att uppsöka akuten på ett annat sjukhus för skrapning, men läkaren bad mig åka dit nästkommande dag, då det vid den här tiden på eftermiddagen alltid brukade vara långa väntetider, men jag beslöt mig ändå för att åka dit direkt och efter ganska så exakt två timmar på gyn-akuten så blev jag undersökt av en kvinnlig läkare, som även hon var helt underbar. Hon sade dock direkt att hon ville göra ett tredje ultraljud då man inte kunde lita på alla läkares diagnoser! Så hon gjorde ett vaginalt ultraljud, varpå hon även gjorde ett eget så kallat "extratest" då hon ruckade på livmodern för att få en reaktion eller rörelse hos fostret, men den lille var fortfarande helt orörlig och även denna gången så fanns där ingen som helst hjärtaktivitet, så nu var det definitivt bekräftat, jag hade förlorat det barn som jag bar på. Jag hade fått missfall.
