Lite mer om mitt missfall
Jag fick som sagt ett tidigt missfall, den lille hade slutat växa när han eller hon var endast 8 veckor plus 3 dagar gammal, men det uppdagades först i vecka 13, då det var dags för KUB-testet. Som jag tidigt nämnt så anade jag ju att den lille, av någon anledning, hade dött där inne i magen och det på grund av två veckors småblödningar samt några intensiva hugg i magtrakten (som strålade ut mot ryggen), men visst hoppades jag in i det sista att den lilla parveln skulle sprattla och röra sig på ultraljudet. Nu blev det ju dessvärre inte så och så här efteråt så tänker jag att jag kanske skulle ha bett om en bild på den lille. Visst, han eller hon var ju så himla liten, men det var ändå mitt barn…
http://www.barntotal.se/faktabank_foer_dig_som_aer_gravid/fosterdiagnostik/kub/
http://www.dn.se/nyheter/sverige/dalig-kunskap-infor-kub-test
Jag har också haft tid att reflektera över vilken information jag fick, eller kanske rättare sagt, inte fick och då menar jag inte om varför det hände utan varför kroppen inte ville stöta ut den lille, det hade ju gått hela fem veckor sedan hjärtat slutat slå. Ingen sa att det rörde sig om ett s.k. fördröjt missfall.
http://www.babyornot.se/menupage.php/uid/120
http://www.vardguiden.se/Sjukdomar-och-rad/Omraden/Sjukdomar-och-besvar/Missfall/
Nu vet jag att man inte behöver ha några som helst symtom som visar på ett eller ens förvarnar om ett missfall, man kanske blöder väldigt, väldigt lite eller ingenting alls och man kan visst också ha kvar alla graviditetssymtom (åtminstone en period). Livmodern kan till och med fortsätta att växa, såsom i mitt fall.
Ja, hur många av alla oss kvinnor som råkat ut för ett missfall, har inte känt ett behov av att söka efter information och berättelser ute på nätet och jag var och är inget undantag…
Sen säger jag som många andra, det är verkligen dags att bryta tystnaden kring det här med missfall!
http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/bryt-tystnaden-kring-missfall
