Mitt missfall och rädslan att få missfall
När jag kikar runt på nätet så upptäcker jag att det är väldigt många som har drabbats av missfall, eller som är oerhört rädda för att få missfall. Ja, jag ska vara ärlig och säga att jag under mina graviditeter aldrig ens tänkt tanken att det skulle kunna hända, inte mig, men nu har det hänt och jag tänkte skriva lite mer om hur det hela gick till! Det var som sagt först när det var dags för KUB-testet i vecka 13 som man konstaterade att jag fått missfall. Ingenting hade visat på ett gynnande eller pågående missfall! Så fick jag lite brunaktiga flytningar som övergick i småblödningar (utan någon som helst värk), cirka två veckor innan ultraljudet och vid samma tidpunkt så fick jag under en helg lite småvärk, vilket betyder att jag hade en blödning i vecka 11, fast det lilla fostret s hjärta slutat slå redan i vecka 8 och då fick jag som sagt ingen blödning och inga andra symtom heller för den delen.
Det var oerhört svårt att bara vänta och se tiden an, men jag visste ju att läkarna inte skulle kunna göra något för att förhindra ett så pass tidigt missfall, så jag kunde inte göra annat än vänta. Men jag kommer aldrig glömma den där dagen när jag gick på toaletten och upptäckte de allra första blodstänken! Man vill ju inte för sitt liv förlora det barn man bär på! Ja,fast jag nog redan då kände på mig att det här inte skulle gå vägen, så var det ju trots allt så att jag blödde även under min första graviditet och det utan att förlora det barnet och jag försökte hålla fast vid den tanken, men när blödningen tilltog och blev riktigt blodröd så kände jag mig ledsen, förtvivlad och full av vanmakt. Jag ville stoppa blödningen, stoppa missfallet och jag ville åka akut till sjukhuset, allt för att rädda livet på den lille där inne i magen, men tyvärr, jag kunde ingenting göra! Sedan avtog blödningen, som dock inte varit särskilt stor och långvarig, och när det var dags för KUB-testet så hade blödningen avtagit nästan helt.
Ja, nästa gång kommer jag inte att vänta! Jag kommer absolut att åka in till sjukhuset för ett ultraljud, bara för att se om ett litet hjärta pumpar och slår som det ska! Det är inte bra att gå och vänta med alla dessa tankar och funderingar som man har i en sådan situation och kvinnoklinikerna finns där för att hjälpa oss!
Glamouramamama: ”Det behövs att kvinnor är medvetna om att det kan ske så de inte är helt oförberedda. Det är inte onormalt.”
