Veckan efter missfallet
För mig personligen så var sorgen efter missfallet som allra starkast veckan efter skrapningen. Jag kände mig ”tom” och saknade den lille som jag burit på, jag ville vrida tillbaka tiden, jag ville att han eller hon, vårt tredje barn, skulle få livet åter, att magen skulle fortsätta växa. Känslorna var som en berg- och dalbana och det var bara att ”hänga med”, men jag gjorde allt för att inte ”fastna” i sorgen och jag visade aldrig mina barn att jag var ledsen. Jag lät tårarna rinna fritt när jag stod med disken och barnen lekte med pappa, liksom när jag befann mig i badrummet. Efter ganska så exakt en vecka så kände jag mig mer balanserad och den intensiva, mer svårkontrollerade sorgen hade lagt sig, även om den lille fortfarande fanns i mina tankar, dagligen.
Ja, livet måste gå vidare.
